Alla dessa offer på inkluderingens altare

Hej igen! Dags för ett nytt inlägg. Denna gång handlar det om inkludering.

Jag ska börja med en varning. Detta inlägg är långt, viktigt och intressant men tyvärr värdelöst om man inte läser hela. Dra inga slutsatser innan ni läst hela. Om ni gör det kommer ni missförstå mina argument och ståndpunkter.
Jag ska också tillägga att de elevexempel som lyft i texten inte är hämtade från min skola, utan är baserade på andras anekdoter, kurslitteratur, tidningsartiklar och tv-reportage.

Hört talas om inkludering? Troligtvis har du det. Det är nämligen skolans just nu modernaste, mest "rätta" och populära begrepp. Alla med "rätt" åsikt och uppfattning i skolan använder det ofta och rikligt. Dock finns det skilda meningar om vad begreppet inkludering betyder och hur det ska implementeras i skolan.

Det finns i huvudsak två sätt att tolka begreppet inkludering. Dessa följer här under i punktlista.

1. Vi kallar denna tolkning "typ1" En inkluderande skola låter alla elever oavsett funktionshinder, inlärningssvårigheter, talat språk eller NPF (ADHD, Autism, Asperger m.fl.) få utvecklas och lära efter sina förutsättningar i den lärmiljö som passar dem bäst. Om det så sker i ett vanligt klassrum, mindre grupp eller i någon typ av specialskola spelar ingen roll. Så länge alla barn blir sedda, ges möjlighet att lära och trivs med sin situation är skolformen oviktig.

2. Vi kallar denna tolkning "typ2". En inkluderande skola låter alla elever oavsett funktionshinder, inlärningssvårigheter, talat språk eller NPF (ADHD, Autism, Asperger m.fl.) sitta i samma klassrum. Läraren ska anpassa undervisningen och lärmiljön (klassrummet) så att det passar alla. Så länge alla får vara tillsammans och läraren individanpassar tillräckligt, bör ingen känna sig utanför (på fint språk "exkluderad"). Att placera elever i särskilda grupper, till exempel autistgrupper är exkluderande och anses vara icke önskvärt.

(Tolkningarna ovan är något förenklade i syfte att förtydliga för de som inte jobbar inom skolans värld)

Svensk skola med skolverket och regeringen som förtrupp har valt typ2. Att tillämpa typ2 är inte bra. Det funkar inte. Anledningarna till att det inte funkar och konsekvenser för eleverna lyfts i en punktlista här under.

• Alla elever med inlärningssvårigheter och NPF är inte likadana, vilket skolverket och våra politiker i sin enfald verkar tro. Vissa elever fungerar med eller utan små justeringar utmärkt i ett vanligt klassrum. De trivs, lär sig och är omtyckta av sina klasskamrater. Dock är det inte så för alla. Många elever med olika typer av problematik mår dåligt och presterar dåligt i vanliga klassrum.

• Miljön i vanliga klassrum passar dem inte. De blir utmattade av intryck, får inte tillräckligt med hjälp att strukturera sin dag och har svårt att förstå de komplexa sociala relationerna mellan klasskamraterna. Dessutom har många lärare varken tid eller kompetens att utbilda och möta elever med särskilda behov på rätt sätt.

• Det här leder till en rad problem. Svåra problem. Många elever med svårigheter har enormt jobbigt i skolan. De lär sig inte lika mycket som de hade gjort i en annan skolform och de mår dåligt för att de känner sig annorlunda. De blir utfrysta eftersom att de inte fungerar och ofta blir högljudda, stökiga eller våldsamma i klassrum med många elever.

• Det leder också till att hela klasser får sämre studieresultat. I vissa klasser går flera elever med stora svårigheter och detta skapar i vissa fall mycket stor oro. Lärarna blir utmattade och eleverna får inte en lugn stund. Både eleverna utan svårigheter och med svårigheter drabbas mycket hårt och far illa. Alla i dessa klasser lär sig mindre och mår sämre.

Varför infördes detta?

Det handlar om två saker. Pengar och ideologi. Det låter fint att alla ska gå i samma klass och ingen ska bli placerad i specialklasser eller på specialskolor. Dessutom kan man ju spara pengar när man lägger ner specialklasser och skolor. Fantastiskt va?

Det blev inte så. Resultatet av detta handlande är att skolor idag får anställa resurser som är med dessa elever istället. Dessa resurser är ofta drivna och engagerade men sällan ordentligt utbildade. En annan variant är att man låter fritidspersonal gå bredvid eleverna hela dagarna, vilket leder till att fritidspersonalen är helt utmattade när de ska driva fritids på eftermiddagarna. Man har alltså skapat en situation som både är dyrare och sämre än tidigare.

Vad bör man göra istället?

Man bör se mer till varje individ. Långt ifrån alla barn med NPF behöver gå i specialklasser eller skolor. Men de som har behov av det borde få möjligheten. Alltså bör ett antal mindre men specialinriktade enheter öppnas. De här enheterna bör vara specialiserade och präglas av hög kompetens inom sitt område. Till exempel autismklasser (vilket redan finns), dock inte i tillräckligt stor utsträckning. Jag menar att det bör upprättas fler specialiserade enheter i syfte att skapa skolmiljöer och utbildningar som passar alla OLIKA typer av barn.

Tack för att ni läste!