Alla dessa offer på inkluderingens altare

Hej igen! Dags för ett nytt inlägg. Denna gång handlar det om inkludering.

Jag ska börja med en varning. Detta inlägg är långt, viktigt och intressant men tyvärr värdelöst om man inte läser hela. Dra inga slutsatser innan ni läst hela. Om ni gör det kommer ni missförstå mina argument och ståndpunkter.
Jag ska också tillägga att de elevexempel som lyft i texten inte är hämtade från min skola, utan är baserade på andras anekdoter, kurslitteratur, tidningsartiklar och tv-reportage.

Hört talas om inkludering? Troligtvis har du det. Det är nämligen skolans just nu modernaste, mest "rätta" och populära begrepp. Alla med "rätt" åsikt och uppfattning i skolan använder det ofta och rikligt. Dock finns det skilda meningar om vad begreppet inkludering betyder och hur det ska implementeras i skolan.

Det finns i huvudsak två sätt att tolka begreppet inkludering. Dessa följer här under i punktlista.

1. Vi kallar denna tolkning "typ1" En inkluderande skola låter alla elever oavsett funktionshinder, inlärningssvårigheter, talat språk eller NPF (ADHD, Autism, Asperger m.fl.) få utvecklas och lära efter sina förutsättningar i den lärmiljö som passar dem bäst. Om det så sker i ett vanligt klassrum, mindre grupp eller i någon typ av specialskola spelar ingen roll. Så länge alla barn blir sedda, ges möjlighet att lära och trivs med sin situation är skolformen oviktig.

2. Vi kallar denna tolkning "typ2". En inkluderande skola låter alla elever oavsett funktionshinder, inlärningssvårigheter, talat språk eller NPF (ADHD, Autism, Asperger m.fl.) sitta i samma klassrum. Läraren ska anpassa undervisningen och lärmiljön (klassrummet) så att det passar alla. Så länge alla får vara tillsammans och läraren individanpassar tillräckligt, bör ingen känna sig utanför (på fint språk "exkluderad"). Att placera elever i särskilda grupper, till exempel autistgrupper är exkluderande och anses vara icke önskvärt.

(Tolkningarna ovan är något förenklade i syfte att förtydliga för de som inte jobbar inom skolans värld)

Svensk skola med skolverket och regeringen som förtrupp har valt typ2. Att tillämpa typ2 är inte bra. Det funkar inte. Anledningarna till att det inte funkar och konsekvenser för eleverna lyfts i en punktlista här under.

• Alla elever med inlärningssvårigheter och NPF är inte likadana, vilket skolverket och våra politiker i sin enfald verkar tro. Vissa elever fungerar med eller utan små justeringar utmärkt i ett vanligt klassrum. De trivs, lär sig och är omtyckta av sina klasskamrater. Dock är det inte så för alla. Många elever med olika typer av problematik mår dåligt och presterar dåligt i vanliga klassrum.

• Miljön i vanliga klassrum passar dem inte. De blir utmattade av intryck, får inte tillräckligt med hjälp att strukturera sin dag och har svårt att förstå de komplexa sociala relationerna mellan klasskamraterna. Dessutom har många lärare varken tid eller kompetens att utbilda och möta elever med särskilda behov på rätt sätt.

• Det här leder till en rad problem. Svåra problem. Många elever med svårigheter har enormt jobbigt i skolan. De lär sig inte lika mycket som de hade gjort i en annan skolform och de mår dåligt för att de känner sig annorlunda. De blir utfrysta eftersom att de inte fungerar och ofta blir högljudda, stökiga eller våldsamma i klassrum med många elever.

• Det leder också till att hela klasser får sämre studieresultat. I vissa klasser går flera elever med stora svårigheter och detta skapar i vissa fall mycket stor oro. Lärarna blir utmattade och eleverna får inte en lugn stund. Både eleverna utan svårigheter och med svårigheter drabbas mycket hårt och far illa. Alla i dessa klasser lär sig mindre och mår sämre.

Varför infördes detta?

Det handlar om två saker. Pengar och ideologi. Det låter fint att alla ska gå i samma klass och ingen ska bli placerad i specialklasser eller på specialskolor. Dessutom kan man ju spara pengar när man lägger ner specialklasser och skolor. Fantastiskt va?

Det blev inte så. Resultatet av detta handlande är att skolor idag får anställa resurser som är med dessa elever istället. Dessa resurser är ofta drivna och engagerade men sällan ordentligt utbildade. En annan variant är att man låter fritidspersonal gå bredvid eleverna hela dagarna, vilket leder till att fritidspersonalen är helt utmattade när de ska driva fritids på eftermiddagarna. Man har alltså skapat en situation som både är dyrare och sämre än tidigare.

Vad bör man göra istället?

Man bör se mer till varje individ. Långt ifrån alla barn med NPF behöver gå i specialklasser eller skolor. Men de som har behov av det borde få möjligheten. Alltså bör ett antal mindre men specialinriktade enheter öppnas. De här enheterna bör vara specialiserade och präglas av hög kompetens inom sitt område. Till exempel autismklasser (vilket redan finns), dock inte i tillräckligt stor utsträckning. Jag menar att det bör upprättas fler specialiserade enheter i syfte att skapa skolmiljöer och utbildningar som passar alla OLIKA typer av barn.

Tack för att ni läste!

Det är inte meningsfullt att allt ska vara meningsfullt

"Läraren ska organisera och genomföra arbetet så att eleven upplever att kunskap är meningsfull".- Läroplan för grundskolan 2011.

Detta låter onekligen fint och logiskt. Eleverna ska ju känna att det de lär sig är till nytta och inget ska någonsin kännas tråkigt eller oanvändbart.
-Åh va roligt, idag ska vi träna multiplikationstabellen i en timme! (sa ingen elev någonsin).

Att skriva in ett sådant citat i läroplanen är dumt, på riktigt dumt. En stor del av den lärdom elever drar genom att gå i skolan är att allt kan inte vara roligt hela tiden. Om skolan är ett enda stort kalas och allt man gör känns uppfyllande och meningsfullt, vad händer då när man som nittonåring får sitt första jobb som cafébiträde? Orkar man fortsätta jobba när tjugo personer i rad gnällt på att man inte serverar veganska, laktos och glutenfria frallor och chefen hotar med uppsägning om man inte tar samtliga kvällspass? Läroplanen bör istället uppmuntra att elever lär sig: Det här känns fruktansvärt tråkigt och jobbigt, men jag gör det ändå för jag kommer ha stor nytta av det i framtiden.

Jordan Peterson (amerikansk psykiatriker) nämner i sin bok 12 rules for life ett uttryck som lyder "delayed gratification". Detta betyder på svenska ungefär: Att kunna göra en uppoffring nu, för att att i framtiden kunna åtnjuta frukten av uppoffringen. Översatt till skolspråk: "Om jag lär mig dessa trista matematiska uppställningar nu, kommer jag troligtvis ha nytta av dem i framtiden. Jag litar på min lärare och mina föräldrar när de säger att det är viktigt." Enligt Peterson har människor som kan skjuta upp belöningar till framtiden större chans att få ett bra liv, både socialt, ekonomiskt och psykiskt.

När jag gick på högskolan tyckte jag att mins 40% av utbildningen bestod av postmarxistiskt nonsens, vilket gjorde mig uttråkad och provocerad. Dock tog jag mig igenom drygt ett år av meningslösa föreläsningar för att jag visste att jag skulle kunna få ett bra yrke senare. Hade jag inte haft den ihärdigheten hade jag inte varit lärare idag. Jag offrade tid och ansträngning då för att kunna njuta av ett bra yrke med god inkomst nu (delayed gratification).

De elever jag mött som lyckas bra anstränger sig även när uppgifterna jag ger dem kan uppfattas som tråkiga och enformiga. De vet att de kommer ha nytta av dem i framtiden.

Detta betyder givetvis inte att lärare inte ska försöka göra undervisningen inspirerande. Inspiration är jätteviktigt! Dock blir det problematiskt om lärare förväntas leverera en skolgång som alltid upplevs som kul och meningsfull.Det gynnar helt enkelt inte eleverna.

Avslutningsvis citeras en mycket klok pappa till en av mina elever. Sunt förnuft uttrycktes på västgötska: "Allt här i livet kan inte vara roligt. En del saker måste en bara göra."

När gick allt fel, hur kunde detta hända?

Mitt första inlägg kommer beröra ämnet kommunal/statlig styrning av skolan och resursfördelning. 1989 röstade riksdagen med Göran Persson i spetsen igenom ett förslag i riksdagen, vilket innebar att kommunen blev huvudman (ytterst ansvarig) för skolan istället för staten. Detta innebar bland annat att kommunerna blev ansvariga för finansieringen av skolan och det är det detta inlägg kommer att handla om.

Dock står inte kommunerna som ensamma finansiärer av skolan. Staten delger kommunerna, baserat på storlek o.s.v., en summa pengar att kunna driva skolan. Denna summa är ofta knapphändig och kommunerna behöver i många fall skjuta till pengar för att få verksamheten att snurra. Med andra ord påverkas skolors resurstillgångar av hur rik respektive fattig kommunen de är belägna i är.

Regeringens mål är att skolan ska vara jämlik. Dock kommer detta aldrig ske så länge skolan delvis är kommunalt finansierad. I syfte att förtydliga dikteras här under ett exempel. Namnen på skolorna och kommunerna är fiktiva och finns inte i verkligheten.

Runedahlskolan ligger i Rikeborgs kommun som under de senaste tre decennierna åtnjutit en stark tillväxt och befolkningsmängdsökning, vilket gett dem ett gott överskott i kommunkassan och en låg arbetslöshet. Åseskolan ligger i Fattigköping som istället tappar i befolkning, sysselsättningsgrad och företagen flyr i panik till större ort, med följd att kommunkassan snudd på visar negativt resultat. Eftersom att det finns gott om bostäder i Fattigköping nu väljer migrationsverket att placera flyktingar där.

Rikeborg som har gott om pengar, väljer att satsa 10 miljoner extra på speciallärare och ett nytt tvålärarsystem (två lärare per klass). Till följd av detta ökar Runedahlskolans elevers resultat markant. Åseskolan i Fattigköping däremot, har fått femton nya elever som inte kan svenska. Eftersom att det inte finns någon förberedelseklass i kommunen placeras dessa elever ut i vanliga klasser, som klasslärarna förväntas lära svenska (samtidigt som de undervisar om fotosyntesen). Det var knapert med resurser i Åseskolan redan innan dessa elever kom och befintliga elever fick otillräckligt med hjälp. Kommunen har ju inte råd att anställa varken extra speciallärare eller lärare till ett tvålärarsystem. De befintliga eleverna tappar ytterligare och eleverna med utländsk bakgrund är chanslösa i ett klassrum där ett språk de inte förstår talas. Fattigköping söker desperat statliga medel för att få bukt med sina problem. De får pengar, men dessa kommer först efter ett år och räcker enbart till en halv lärartjänst per skola.

Skolan måste vara jämlik! Alla elever ska få en likvärdig skolgång i Sverige. Individuella val i livet ger olika utfall i inkomst och livskvalitet, vilket är i sin ordning. Om dessa olika utfall ska kunna rättfärdigas måste alla få samma förutsättningar innan de gör sitt individuella val.

Avslutningsvis citeras regeringskansliet: "Regeringen har sedan början av mandatperioden gjort stora investeringar i skolan. I år uppgår satsningarna till över 13 miljarder kronor. Sedan regeringen tillträdde har 28 000 fler anställts"- 25/6 2018. Detta kan framstå som en enorm satsning. Om man dividerar antalet tillsatta tjänster med antalet grundskolor i Sverige får man 28000/13309=2.1. Alltså ska 2 lärare per skola anställts sedan 2014. Om dessa är heltidstjänster eller inte framgår inte på regeringskansliets hemsida och alltså förutsätter bloggen att så inte är fallet. Om regeringen tillsatt 28000 lärare på heltid hade det legat i deras intresse att redovisa det.

Föräldrar och medborgare: NÖJ ER INTE FÖRRNS ERT BARN FÅR DEN UTBILDNING DE ÄR BERÄTTIGADE. Det är ni som finansierar utbildningen via skattesedeln. Glöm inte det!

Bloggen startas upp

Jag heter Jonatan och jag jobbar som mellanstadielärare. Den här bloggen startas i syfte att informera allmänheten om det vansinne som härjar fritt i svensk grundskola. Jag försöker även utifrån olika perspektiv förklara olika anledningar till att svensk skola inte levererar den kvalitet den borde.

Inläggen som skrivs i denna blogg bör läsas med kritiska ögon, då jag inte är någon allvetare. Argument och ståndpunkter som presenteras är baserade på den knapphändiga fakta och de arbetslivserfarenheter jag lyckats tillskansa mig under mina hittills levda 29 år. Mycket av det jag skriver kommer med andra ord troligtvis innehålla felaktigheter och bör ses som ett tillägg i rådande debatt, alltså inte fakta.

Jag försöker vara så opolitisk som möjligt men kommer troligtvis misslyckas med detta, då jag är ohjälpligt frihetlig till uppfattningen.